Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Nu följs bristerna med levnadsberättelser inom demensomsorgen upp

Porträttbild på en man i hästsvans och en kvinna med röd kappa.
SWEAH-forskarna Glenn Möllergren och Tove Harnett på Socialhögskolan i Lund. Foto: Kennet Ruona/Sandra Jeppson

Några frågor till docent Tove Harnett och SWEAH-doktorand Glenn Möllergren på Socialhögskolan i Lund, som presenterade sin nya studie om levnadsberättelser inom demensomsorgen på SWEAH:s konferens i Norrköping i höstas. Nu har tidskriften Dementia publicerat artikeln.

Vad avslöjar er forskning och hur kan resultaten bidra till att förbättra allmänhetens hälsa?

– Att vårdgivare inom demensomsorgen saknar gemensam uppfattning om vad levnadsberättelsearbetet är och hur det ska användas. Vår studie visar att mallarna som används ser väldigt olika ut hos olika vårdgivare. Då konstrueras helt olika versioner av omsorgstagaren – till exempel personen som fanns innan demensen, och personen som finns nu med demenssjukdom, säger Glenn Möllergren.

– Vi ser också en tendens att undvika frågor om sorgliga eller svåra livshändelser, vilket riskerar skapa omsorgstagare med en problemfri bakgrund. Mallarna bidrar till att skapa omsorgstagare som demensomsorgen klarar av att hantera, säger Tove Harnett.

Vad är problemet med det och vad kan göras åt det?

– Då upplever personen med demens väldigt olika typer av bemötande och insatser, beroende på hur levnadsberättelsen ser ut. Om den enbart handlar om preferenser och vanor i vardagen, som ifall en vill ha socker i kaffet till exempel, kommer personalen sakna viktig kunskap för att se hela människan, hantera oro och ångest. Och om mallen bara handlar om uppväxt, föräldrar och yrkesliv, kan det visa sig omöjligt för den enskilde att få en daglig omvårdnad som tar hänsyn till personlighet, livsstil och vanor, säger Tove Harnett.

Vem är detta viktigt för?

– Alla personer som vårdas med demens, deras anhöriga, personal och ansvariga för demensvård; i bredare mening alla skattebetalare, säger Glenn Möllergren.

Varför är detta relevant just nu?

– Antalet dementa ökar och väntas fortsätta öka. Arbete med levnadsberättelser ses som en del av svaret på den utmaningen, men vilar alltså på bristfällig kunskapsbas, säger Glenn Möllergren.

Vad ska ni göra nu?

– Artikeln följs upp med en studie om hur anställda ser på levnadsberättelsen som arbetsredskap. Jag hoppas få berätta mer om det på NKG-konferensen i juni. Jag ansöker om att anordna ett symposium tillsammans med Judith Staller, Tove Harnett och Helene Dellkvist, säger Glenn Möllergren.

Projektet ” Levnadsberättelser i äldreomsorgen: Utmaningar och möjligheterbedrivs av Tove Harnett (PI) och Glenn Möllergren, det finansieras av Ribbingska Minnesfonden.

Läs hela publikationen på Sage Journals: Life story templates in dementia care: Ambiguous direction and purpose.