Vi är många som med växande obehag har följt rapporteringen om dödsfallen och de många bristerna på svenska vård- och omsorgsboenden under pandemin. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har i sin pågående granskning visat att 40 kommuner varit särskilt drabbade och stått för nästan 70 procent av andelen dödsfall i covid-19 vid äldreboenden. IVO gör nu en fördjupad granskning av omkring 90 särskilda boenden. Det är viktigt att alla får en individuell bedömning och behandling, oavsett ålder och boendeform.
Regeringen och samarbetspartierna har hörsammat behovet av mer kunskap inom äldreomsorgen och skjuter till fyra miljarder kronor per år för att höja kompetensen inom äldreomsorgen. Det så kallade äldreomsorgslyftet ska ge personalen möjlighet att utbilda sig på betald arbetstid. Behovet av utbildade undersköterskor är akut och därför är satsningen motiverad. Kan då detta bli ett verkligt lyft? Nej, det behövs betydligt mer. För att utveckla evidensbaserad vård och omsorg för de allra sköraste medborgarna behöver både kommunala och privata verksamheter personal med högre akademisk utbildning.
Forskningen om åldrande och hälsa spänner över en mängd olika områden och utvecklas starkt. Behovet av forskning om åldrande och hälsa har aldrig varit större och kunskapsnivån måste höjas, inte bara inom kommunal vård och omsorg utan i samhället i stort. Arbetet med att föra över ny kunskap till privata och offentliga verksamheter går dessvärre trögt. En viktig anledning är att det i många verksamheter saknas utbildad personal som kan omsätta forskning till praktik.
Många med akademisk grundutbildning för verksamheter inom vård och omsorg för äldre – sjuksköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter och socionomer – vidareutbildar sig och avlägger mastersexamen och doktorsexamen. En del gör en akademisk karriär, andra går vidare till arbete inom regionerna. Kommunerna efterfrågar vanligtvis inte personal med forskarutbildning och därför ser ytterst få av de disputerade en framtid inom kommunal vård och omsorg. Detta innebär att kommunerna inte har förutsättningar att omsätta forskningsresultat till evidensbaserade åtgärder.
Sedan 2014 samarbetar 15 universitet och högskolor i Sverige för att utbilda nästa generations forskare och forskningsledare inom åldrande och hälsa. Närmare 80 doktorander har hittills anslutits till den nationella forskarskolan SWEAH, varav ungefär hälften nu har avlagt doktorsexamen. SWEAH-doktoranderna och deras handledare besitter unik kunskap som kan utveckla Sverige till ett föregångsland när det gäller att stödja aktivt och hälsosamt åldrande.
Framtiden för forskarskolan oviss. De medel som Vetenskapsrådet har bidragit med för att utveckla forskarskolan är snart förbrukade. Vi efterlyser nu en framsynt och hållbar nationell satsning som garanterar en fortsatt stark utveckling av den tvärvetenskapliga forskarutbildningen inom åldrande och hälsa.
Samhället behöver anpassas för att stödja aktivt och hälsosamt åldrande såväl generellt som för grupper av äldre med specifika behov. Detta ställer höga krav på kunskapsutvecklingen inom en lång rad områden – inte bara i hälso- och sjukvården utan också när det gäller exempelvis teknikutveckling, bostadsförsörjning, trafikplanering och lagstiftning. Detta är livsviktigt för den åldrande befolkningen och för Sverige som kunskapsnation.
Till inlägget på Dagens samhälle
Susanne Iwarsson, professor, koordinator för SWEAH, Lunds universitet
Margareta Pålsson, styrelseordförande SWEAH, före detta landshövding Skåne
Postdoktor Charlotta Nilsen, Stockholms universitet
Erik Renström, professor, dekanus för Medicinska fakulteten, Lunds universitet